Xanna Åkervinda f. 1979

1996 Blev jag presenterad för leran. Teckna hade jag gjort så länge jag kunde minnas och måleriverktygen var självklara önskemål på julklappslistan. Leran blev något helt nytt i en genre som för mig ändå var rätt känd.

Jag blev kär.

Leran är så levande, krävande och erotisk. Den formar sig frivilligt när den är i perfekt form, men lämnar du den i ett ofärdigt skick för att göra något annat då torkar klumpen ut och bryts itu om du försöker tvinga den att fortsätta från där ni var sist. Man måste vara närvarande med sin lera. Man måste vänta in att den är redo. Man blir så illa tvungen att respektera om man gått över gränsen. För leran går inte att forcera. Den kräver sin tid och processen från mjuk lera till stenhård keramik kan ta veckor, månader och år. Leran är gammal, många tusen år och bara det ger en hisnande känsla i samarbetet med materialet.

Idag arbetar jag mestadels i stengodsleror rika på chamotte. Det blir stora och små skapelser, oftast i olika former av liv. Djur, människor, relationer och fantasivarelser. Alla gjorde med ett litet budskap som jag hoppas ska förmedlas till den som väljer att föra en dialog med skapelsen. Jag letar efter själen och har många gånger blivit besviken när inte skulpturerna börjat leva och vandra i väg.

Kanske en dag min skapelse vill lyfta sina vingar och flyga, eller åtminstone hitta hem