Lerans väg från klump till keramisk konst
Steg ett: Forma
Ibland har jag hört att skulptörer ser verket i materialet och sedan plockar fram det.
Själv möblerar jag om leran tills allt har kommit på rätt plats. En skulptur börjar alltid med ett lerblock. Hade jag drejat så hade jag kanske kallat det för en klös, men nu föredrar jag att bara säga “lerklump”. Eftersom leran är mjuk och följsam när det är omkring 10% vatten i den så faller den ihop om det blir för smalt eller för högt. För att motverka det en del så använder jag leror rika på chamotte. Chamotte är en utfyllnad i leran som fungerar som armering. Chamotten kan egentligen bestå av litet vad som helst.. På stenåldern använde man bränd granit, men mina leror innehåller krossad keramik (bränd lera), men det kan även vara sågspån, sand, papper, växtdelar, pasta eller ris. Utfyllnaden ger leran nya egenskaper och är ibland ett roligt inslag att experimentera med. Trots att jag använder mig av chamotte, måste jag ofta under skulpterandets gång invänta torkprocessen för att kunna komma vidare.
En hög pjäs med uppsträckta armar måste t.ex. vara tillräckligt hård för att kunna bli så smal som jag vill ha den. Smala detaljer får inte heller vara för tunna i ett tidigt skede. Jag måste också ta hänsyn till att leran krymper med upp till 10% när vattnet försvinner. Eftersom de smalare delarna torkar snabbare, krymper de också snabbare. Därför skulpterar jag oftast leran när den är vått och går över till att tälja leran när den fått en konsistens som gör att det precis går att bryta den. Man säger då att leran är läderhård.
Steg två: Bränn
Det finns flera sätt att bränna keramik och i tegelbruk bränner man leran när den är våt. Då tillsätter man vatten i bränningen för att den hela tiden ska ha en jämn fuktighet, eftersom det gör att det blir så lite spänningar som möjligt under upphettningen. Spänningarna kan annars bli så stora att godset sprängs.
För mig är det enklare att hålla en jämn fuktighet vid bränningen genom att se till att godset är fullt uttorkat. Hur lång tid det tar beror väldigt mycket på storleken på föremålet, men valet av chamotte påverkar också. Sågspån behåller t.ex. vätska längre än sand. När jag tycker att jag väntat tillräckligt länge lägger jag föremålet mot kinden. Ett fuktigt föremål kyler ner på ett sätt som ett torrt föremål oftast inte gör, och på så sätt kan jag känna om leran är tillräckligt torr för att brännas.
Den första bränningen (kallas också för skröj) är en härdning av leran så att den blir ett nytt material med nya egenskaper. Obränd lera kan blötas upp om och om igen och alltid formas till något nytt, även om den varit torr i många tusen år. Så fort den är bränd är den beständig. Vatten löser inte längre upp den och det går nu att använda materialet tillsammans med vätska.
Det krävs minst 600 grader för att komma upp i härdande temperatur, så det duger inte med hushållsugnen. Jag själv bränner min skröj i 950 grader och det tar omkring 12 timmar, men det sköter ugnen själv med förprogrammerad automatik.
Steg tre: Färgsättning
Man kan välja att göra hela, eller en del av, färgsättningen i tidigare steg, med hjälp av färgad lera (engober). Den färgade leran lägger man i så fall på skulpturen före bränningen och det handlar egentligen om att skulptera på ett lager lera i annan färg.
Efter skröjen kan man i stället börja leka med oxider, underglasyrer och glasyrer. Fast det kan man faktiskt även före skröjen också om man vill. Det finns visserligen fördelar med att göra saker i en viss ordning, men det finns egentligen inte så mycket regler och måsten. Keramiker arbetar på många olika sätt, utan att något sätt är mer rätt än det andra.
När man valt färgsättning är det dags för att bränna fast färgerna. Det krävs ingen direkt torkprocess, utan ugnen kan sättas igång direkt. Nu höjer man temperaturen så högt som keramiken tål, men här gäller det att göra rätt, eftersom olika leror tål olika temperatur. En lergodslera klarar av att
komma upp till cirka 1100 grader, men så fort ytan börjar smälta på godset följer snabbt resten av pjäsen efter. Den smälter och riskerar att förstöra hela ugnen i en lavastensliknande geggamoja.
Stengodslera däremot, bränner man vid en temperatur på över 1200 grader. Vid den temperaturen smälter godsets yta – godset sintrar. Detta gör att stengods har en yta som är mycket hård och helt utan porer. Tack vare det släpper stengods inte in vätska eller bakterier i materialet och därför är bruksföremål ofta tillverkade i stengods. Lergods är bara hygieniskt om det täckts med glasyr, en yta av smält glas, och har dessutom oftast en oglaserad botten för att glasyren annars hade limmat fast godset i ugnen.
Till slut kan man bränna keramikskulpturen eller godset en tredje gång. Den tredje bränningen kallas dekorbränning och det är då man lägger på porslinsfärger eller äkta guld som bränns fast. Temperaturen är låg, bara 800 grader.